SAKNAR LOUISE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jaa, här har ju hänt en hel del sen sist. Vet egentligen inte om jag orkar skriva men känner ändå att jag behöver skriva av mig en hel del.

Tisdagen den 5/5 när sambon kom hem från jobbet så märkte jag att jag inte känt något i magen på hela dagen, inte sen kvällen innan, så vi ringde in till förlossningen och då tyckte de att vi skulle komma in, sagt och gjort, vi tog med oss våran väska och bebisens väska för NU trodde vi att det ÄNTLIGEN skulle bli förlossning. När vi sen kom in så lyssnade barnmorskan på magen efter hjärtljuden med en CTG-platta men hittade inga ljud, sen kom läkaren med ultraljudet och ville kolla, men inte hon heller hittade något hjärtslag eller ljud, sen kom bakjourläkaren som var samma läkare som jag haft hela tiden och har annars med på gyn, han hade med sig en större maskin där de mätte ultraljudet och kunde se med färg var blodet var och de hittade INGET blod alls och INGA hjärtslag alls på bebisen, då BRAST ALLT för mig, då FORSADE tårarna nerför mina och sambons kinder, SÅ TUNGT, SÅ TOMT, SÅ MENINGSLÖST kändes allt, trodde de skulle gå in och snitta mig direkt för att få ut barnet, men icke då, nää nästa dag skulle vi komma in kl. 08.00, SUCK vi fick välja mellan ligga kvar där eller åka hem, men det kändes inte bra att ligga kvar där och höra nyförlösta barn och deras första skrik, nä vi ville åka hem istället, så innan vi for hem så kom barnmorskan in och förklarade läget och hur det skulle gå till, jag har inte den blekaste aning om vad hon sa men sambon satt helt sammanbiten och lyssnade och tog till sig allt hon sa, tur jag har honom.

När vi sen åkte hem så satte han igång med att ringa runt till hans och mina syskon, min pappa, min morbror och berätta vad som hänt, fattar inte att han orkade, men på något sätt så finner man ju kraft för jag ringde mina söner sen och berättade det tragiska. Jaa den natten kan jag säga att det var inte mycket till sömn vi fick någon av oss, vi bara GRÄT och GRÄT natten igenom.

Så åkte vi då in till förlossningen igen på morgonen, var där kl. 08.00 och trodde att de skulle sätta igång mig direkt, men nääädå vi fick vänta, vänta, vänta och återigen vänta. De kom och satte kanyl på mig och tog 12 rör med blod för att kolla upp sjukdomar och dyl i och med att fostret var dött. Sen fick vi vänta och vänta igen, vid kl. 11.00 så fick jag ngn tablett vaginalt som skulle sätta igång förloppet, men det gjorde det inte, visst lite småvärkar, men inget ordentligt, utan vi fick fortsätta vänta, dricka vätska, äta, lösa lite korsord, prata prata prata med varandra, tur att vi alltid har haft så lätt för att göra det.

På kvällen så behövde vi mer coca-cola och lite choklad så jag ringde bror min och frågade om han hade lust att komma in med det, sagt och gjort det fixade han, men sen började jag må SÅÅÅ illa, så vid 19-tiden så åkte han hem och sen tömde jag magen, hade lite värkar men fortfarande inga rejäla, vid kl. 21.15 så fick jag en ny tablett vaginalt, började känna lite mera men inte SÅ mycket........vid 22.15 tog de hål på hinnan och vattnet gick, fick epidural och lite lustgas som jag tog när jag hade ont, vi försökte sova lite granna för vi var väldigt trötta, vid kl. 23.50 var jag på toaletten och kände att HJÄLP jag behöver krysta, men jag tog mig till sängen igen med hjälp av sambon, vi ringde på personalen för nu började det göra ont, värkte och hade sig, vid kl. 00.27 så kände jag att "Nu kommer barnet" och ut gled våran lilla Louise, SÅ FIN och SÅ SÖT, 2 krystningar sen var hon född. Jag fick henne på bröstet och där fick vi ha henne länge för de lämnade mig och sambon därinne med våran älskade lilla dotter som TYVÄRR TYVÄRR inte levde, SÅ ORÄTTVIST.........känns det som. Efter några timmar så kom personalen in igen för att mäta och väga henne och för att tvätta och klä henne, hon vägde 3.115 gram och var 51 cm lång, HELT PERFEKT, sen tvättade barnmorskan henne och sambon klädde på henne med hjälp av BM, är SÅ IMPONERAD av att han gjorde det. Vi fotade och fotade HELA TIDEN.Sen fick vi ha henne hos oss resten av natten, vi försökte sova några timmar men det gick knappt.

Den 7/5 så fortsatte vi att fota henne och kolla henne och gosa med henne och hålla henne, vad som var lite jobbigt förutom att hon inte levde var förändringen som skedde med henne hela tiden för hon blev ju bara blåare och blåare hela tiden, DET tyckte jag var jobbigt.

Framåt lunch-tiden så följde vi med barnmorskan ner till bårhuset med Louise där de hade ett litet kapell och de hade satt dit en liten kista där jag la ner henne, tala om JOBBIGT och TUFFT och SVÅRT, HEMSKT att behöva göra detta, men vi var ju tvungna. Även att det kändes många gånger som "Jag tar hem henne, jag kan nog få liv i henne igen" men samtidigt visste jag ju att det inte gick.

Sååå nu håller vi på och tar oss igenom alla steg och saker som ska göras såsom planering av begravning, gravplats, försöker hitta tillbaka till livet igen också, visst ibland går det jättebra men ibland så BRYTER jag ihop TOTALT.

Måste säga att det är SÅ underbart med alla goa vänner, bekanta, svägerskor, syskon mm som stöttar oss genom detta och finns där och lyssnar till oss, de är GULD VÄRDA.

Orkar inte skriva mera nu, detta var tungt och tårarna rinner nerför kinderna nu.

Var rädda om er och om solen skiner på er så är det våran lilla älskade Louise som kikar ner på oss.

KRAM KRAM
Carina änglamamma till Louise